När radion fortfarande bar människors berättelser

90-talet var nog egentligen den sista eran då stora radiohits fortfarande vågade ta upp tyngre samhällsberättelser utan att gömma sig bakom ironi, filter eller tvetydighet.

Musik fick fortfarande handla om människor. Om ensamhet, missbruk, klass, sjukdom, hopplöshet – men ibland också om hopp.

Det var också då mitt eget radiointresse kulminerade. Efter radiopiratlivet under 1970- och 1980-talet, med myndigheterna jagandes i hälarna, egna stationer, jakten på räckvidd över Söderåsen och Kullaberg och det perfekta soundet, slöt sig cirkeln på sätt och vis när jag blev stationschef på kultstationen Radio Öresund.

Passande nog stod jag också där när stationen sände sin allra sista FM-sändning den 27 november 1994.

Jag tillhör verkligen inte dem som säger att allt var bättre förr. Det var det inte. Mycket var betydligt sämre. Men radion hade en annan funktion då. Den låg där som ett slags osynligt mycel mellan människor. Man såg det inte, men det band ihop tankar, känslor, samtal och generationer.

Som DJ bar man också på ynnesten att få vara katalysator i allt detta. Att få välja ut och bära ut musik som människor inte kunde höra någon annanstans. Musik som ungdomar inte bara lyssnade på, utan levde i.

Därför tror jag också att stoltheten över den tiden inte bleknar med åren. Tvärtom. Den växer.

Streets of Philadelphia

Ta bara Streets of Philadelphia med Bruce Springsteen som exempel. En lågmäld och suggestiv låt om AIDS, ensamhet och om att långsamt försvinna ur människors blickar.

Desperat, men helt utan stora åthävor. Ingen pekpinne. Bara en människa som går genom sin stad medan både invånarna och världen runt omkring gradvis tittar bort.

Och ändå blev det en världshit.

När Springsteen skrev låten till filmen Philadelphia var AIDS fortfarande omgivet av skam, rädsla och tystnad. Många vågade knappt prata öppet om sjukdomen. Människor förlorade jobb, vänner och ofta sina familjer långt innan de förlorade livet. Inte sällan unga män som egentligen bara ville leva sina liv i fred.

Det Springsteen gjorde så skickligt var att han inte skrev en aktivistlåt. Han skrev människan bakom tragedin.

Det är därför låten fortfarande håller. Den handlar lika mycket om osynliggörande som om sjukdom – om det där ögonblicket när man märker att människor slutar möta ens blick.

Det låg nära Springsteens eget sätt att se världen. Han växte upp i ett hårt arbetarområde i New Jersey med en far som kämpade med psykisk ohälsa och depression. Mycket av hans musik handlar därför om människor som försöker hålla ihop sig själva medan samhället långsamt glider ifrån dem.

Det hörs också i hur lågmäld låten är. Nästan viskande. Som om han förstod att vissa berättelser inte ska sjungas med knuten näve, utan sägas tyst och försiktigt.

Det som fortfarande binder samman

Det passar märkligt väl ihop med min egen radioera. När radion fortfarande kunde vara något man faktiskt stannade upp vid och ungdomar samlades runt.

Radio Öresund drevs helt ideellt. Vi var alla ideella. Det fanns inga algoritmer, ingen klickjakt och inga kommunikationsstrateger som räknade engagemang i realtid. Bara människor med ett märkligt stort driv att spela musik som betydde något och koppla samman andra människor genom den.

Och lite lever det där fortfarande kvar i mig.

Mer än fyrtio år senare sitter jag ideellt i styrelsen för Brottsofferjouren Nordvästra Skåne. Där möter man mycket av det som uppstår i kölvattnet av samhällets sprickor: våld i nära relationer, gängkriminalitet och unga människor som tappat fotfästet innan de ens hunnit bli vuxna.

På ett av våra senaste möten berättade en kollega, rektor på en av stadens fina skolor, om det snabbast växande problemet bland eleverna: den psykiska ohälsan.

Inte stök. Inte betyg. Utan oro. En konstant malande oro för framtiden som nästan blivit normaliserad. Och hur svårt det är att få tag på bra kuratorer för att balansera allt detta.

Ibland undrar jag om vi samtidigt monterat ner för många av de gemensamma strukturer och pelare som en gång band människor samman. Musiken. Radion. Samtalen. Känslan av att man faktiskt delade samma samhälle en stund.

Inget ont i det vi har i dag. Men kanske förstod vi aldrig riktigt värdet av det medan vi hade det.