Sophie B. Hawkins, friheten och Radio Öresund

Vi är i min absoluta favoritstad – en stad jag återvänt till gång på gång och levt i under månader. Möjligheternas stad: New York City, 1992.

Jag är 29 år och befinner mig i New York för att uppleva staden och spela in radiostationer som Z100 och KISS-FM.

Sophie B. Hawkins är 28 år och sitter samtidigt i sin lägenhet på södra Manhattan med ett inre som bubblar. Tankar, erfarenheter och känslor vill ut, kräver att få finnas, men är samtidigt så förbjudna att de inte får uttalas högt.

I en låttext går det kanske att säga det. Kanske maskera det. Kanske gömma det, men ändå låta det lysa igenom. Precis som låttexter alltid har gjort.

Så spelar hon in Damn I Wish I Was Your Lover helt själv. Allt – trummaskin, gitarr och röst. Inget glitter eller glamour. Ingen fasad och ingen som egentligen vet vad som pågår.

Hon kommer från en uppväxt präglad av instabilitet, konflikter och psykisk ohälsa i familjen. Kreativitet föds ofta ur något som har undertryckts – ur pekpinnar som man vill bryta sönder. Hon har aldrig fått vara trygg i den hon egentligen är.

Hon testar först den klassiska vägen via Manhattan School of Music och spelar på baren The Bitter End, där även unga Lady Gaga och Bob Dylan har spelat. Men hon hoppar av studierna. För mycket regler. För lite av det hon sökte i livet.

En låt som vägrade gömma sig

Låten är avslöjande i överkant. Det här är inte en låt som gömmer sig bakom snygga formuleringar. Den är rak, fysisk och nästan obekväm i sin ärlighet. Hon sjunger om begär utan att be om ursäkt och utan att paketera det så att det ska passa in.

Titeln säger egentligen allt: Damn I Wish I Was Your Lover.

Sedan kommer ögonblicket som ändrar allt.

I en intervju med The New York Times sitter hon mitt i sitt livs genombrott. Journalisten lutar sig fram medan bandspelaren rullar och frågar om hon är lesbisk.

Hennes forna, nutida och framtida jag står på rad och väntar, har hon sagt. Väntar på att hon ska säga sanningen. Väntar på att hon ska representera dem på ett sätt de aldrig tidigare fått.

Hon står inför sitt livs vägval.

Hon hade kunnat ducka och fortsätta spela spelet. Säga exakt det som förväntades av en kvinna 1992. Men hon gör inte det. Hon möter journalistens blick och svarar att hon är multisexuell.

Och där faller allt på plats.

Skivbolaget får panik. Det här är inget man gör – inte då. Hon vet att allt detta kan kosta henne hela karriären, och säger det ändå.

Hon var trettio år före sin tid. Det är precis därför låten fortfarande bränner på samma sätt.

Ett skyddsnät i etern

Allt kunde ha slutat där. Men det gjorde det inte. Och jag känner mig, med viss rätt, lite delaktig i varför.

Det fanns något mer i ekvationen: ett modigt och ganska tufft skyddsnät som hon aldrig bad om men som ändå bar henne.

Få förstod då att radiovärlden i sig var ett slags frigjort community, där läggningar utanför dåtidens normer inte ifrågasattes utan snarare försvarades. Inte alltid uttalat, men tillräckligt öppet för att känna igen äkthet när den dök upp.

Detta spreds som en löpeld mellan stationerna. Internet fanns inte heller.

Ett pärlband av amerikanska stationer plockade upp henne och låten direkt och spelade den dygnet runt. WHTZ Z100, med Broadway Bill (Bill Lee) i studion, var en av dem. Världens häftigaste station, med en fingertoppskänsla för det rätta som ingen annan.

De hörde vad det var. De förstod – och hela världen följde.

Jag tog låten med hem. Det är nog ingen överdrift att säga att de räddade henne.

Vi räddade henne.

För här hemma spelade Sveriges Radio henne inte alls. Men det gjorde vi. På Radio Öresund – Helsingborgs kultiga ungdomsstation på FM 99,2.

Lyssna på Sophie B. Hawkins och hennes brännande hit Damn I Wish I Was Your Lover. Ursäkta henne gärna för den, i någon mening, lite väl frispråkiga eller liberala texten.