När den som slog larm blev hela problemet

Det finns en likhet mellan musiker och politiker i att båda lever på förtroende. Det går åt många håll, och ibland rasar det rakt ner i avgrunden – mer eller mindre förtjänat.

Jag har varit lite av båda. Under 1970-, 1980- och 1990-talen drev jag radiostationer, och en av dem blev riktigt kultig: Radio Öresund.

Vi träffade artister, ibland på världsnivå, och var en del av att göra dem beundrade och älskade. Stadsradion spelade inte den musik som unga älskade, eftersom ungdomsmusiken ansågs ful och kommersiell i Sverige på den tiden.

Men artister kunde också raseras lika fort som vi hade lyft dem.

Sinéad O’Connor

Sorgligt nog är kvinnor överrepresenterade i den typ av häxjakt som fullständigt trasar sönder stora kvinnliga artister och förebilder.

Minns du Sinéad O’Connor?

Hon gjorde det storartade att ta en Prince-låt och göra den till sin egen. Få visste, eller vet fortfarande, att Nothing Compares 2 U är en cover. Den blev hennes megahit: hennes låt, hennes ansikte, hennes röst och framför allt hennes smärta, med riktiga och äkta tårar i videoinspelningen.

Hon fick berömmelsen, respekten och strålkastarljuset. Hon blev en stjärna och en förebild för många, inte minst unga.

Allt det där dog i praktiken när hon tog ställning för barn som vuxna förgripit sig på. Hela hennes investerade artistkapital och en stor del av hennes livsverk gick upp i rök under några sekunder i direktsänd amerikansk tv.

Hon sade inte ens något. Hon rev bara sönder ett papper, och där var allt i praktiken över.

Pappret var ett fotografi av påven. Hon gjorde det för att protestera mot systematiska övergrepp mot barn i den katolska kyrkan och för att uppmärksamma ett dokumenterat missförhållande – ett maktsystem som skyddade förövare och svek barn.

Det var en handling för en behjärtansvärd sak.

Men så reagerade ingen på det sättet. I stället krossades hon. Hela hennes karriär dog där och då. Hon blev inte den som slog larm, utan den som ”gick för långt”.

Vem får protestera?

Skulle detta ha hänt om det varit en manlig rockstjärna?

Jag tror inte det. Och det är just det som är det obehagliga med sådana processer. Den som pekar på något som är fel blir plötsligt själv hela problemet och får betala med sitt livsverk.

Sinéad O’Connor blev, enligt mig, ett av de tydligare exemplen på hur en stor kvinnlig artist kan malas sönder när hon använder sin ställning till något större än att bara underhålla.

Och det värsta av allt är att hon hade rätt.