Samma måttstock för båda sidor

Under ett års tid varnade Socialdemokraterna för ”12 SD-ministrar”, som om Ulf Kristersson knappt ens fick uttala sig i sin egen regeringsbildning. Själva möjligheten räckte för att Sverige enligt S skulle bli ”ett helt annat land” om Kristersson fick fyra år till.

Sedan kom valet.

Vänsterpartiet har tvingats stryka 33 kandidater efter granskningar som avslöjat antisemitiska konspirationsteorier, terrorstöd, homofobi, Förintelseförnekelse och hyllningar till Hamas, Putin och andra diktatorer med mera. Dadgostar har lite sömnigt tagit avstånd och kandidaterna sägs ha plockats bort. Men 33 kandidater råkar inte bara blåsa in genom ett öppet fönster. Frågan om hur de hamnade i partiet från början och om det finns fler är ganska relevant om man kräver ministerposter.

Till detta adderas nu en pågående utredning om valfusk med inblandade vänsterpartister. Och allt handlar om förtroendet att styra ett land.

Här blir måttstocken intressant.

Tolv hypotetiska SD-ministrar var alltså ett repeterat nationellt larmbudskap. Trettiotre verkliga politiker på vänstersidan som tvingats strykas tycks däremot inte lägga någon större hämsko på diskussionerna om V:s regeringsinflytande.

Prova gärna att byta partibokstäver och fundera över hur debatten hade låtit då.

För samma märkliga gymnastik dyker upp när Centerpartiet talar om ”folkviljan”. SD fick över 17 procent och 62 mandat. V fick 8,40 procent och 30 mandat. C fick 7,03 procent och 25 mandat. C har naturligtvis all rätt att vägra samarbeta med SD, fine. Men nästan var sjätte väljare upphör inte att vara en del av folkviljan bara för att C ogillar vad dessa människor röstade på.

Det är egentligen inte svårare än så. Antisemitism blir inte finare från vänster. Extremism blir inte mindre extrem på vänstersidan. Och vänsterröster blir inte mer värda än andra röster.

Samma måttstock för båda sidor, tack. Annars är det inte principer. Då är det bara verkligheten genom samma gamla trötta röda brillor.