När Knock on Wood ljöd över ett tystat Sverige

Här kommer en liten snutt ur min ganska långa tid som radiopirat.

Sommaren då Knock on Wood ljöd över ett annars tystat Sverige

Discon levde, men i Sverige var radion tyst – inte av tekniska skäl utan av politiska. Amii Stewarts Knock on Wood låg högt på de amerikanska listorna. På Mogambo i Helsingborg dansade man till den hela natten, men i Sveriges Radios utbud fanns den inte.

Vi hade fortfarande statligt radiomonopol. Vad som sändes bestämdes av staten, och det innebar i praktiken ett tryggt och folkligt brus med samma låtar om och om igen. Men jag visste att det fanns något bättre.

Jag hörde det på Radio Luxembourg, byggde det i mitt pojkrum och var fast besluten att sända det till andra.

Fri radio i praktiken

Jag var 16 år och gick teknisk linje på Tycho Braheskolan i Helsingborg. Hemma hade jag byggt en kretskortsverkstad med egna mönsterkort, lödstation och komponentlager. Jag tillverkade olagliga men högkvalitativa FM-sändare, ibland till och med i stereo.

Vi sände från Söderåsen, Kullaberg, hustak, lottatorn och gamla ruiner – ibland till och med från taket på Sofiero slott. Varje sändning kunde betyda upptäckt, beslag och förlust. Men vi gjorde det ändå. För det vi sände var sann radio. Fri radio.

Jag minns exakt när jag fick tag i mitt första USA-pressade exemplar av Knock on Wood. Det kostade en förmögenhet. Pengarna behövdes också till slutsteg, riktantenner, maströr, autorevers-bandspelare och komponenter från utlandet.

Utrustningen finansierades genom sommarjobb i växthus, arbete på bensinmack och såklart en hel del spelningar som DJ med hemmabyggd utrustning och dyrköpta skivor, som denna USA-specialpressade 12-tums maxisingelversion av Knock on Wood.

När musiken nådde fram

Lyssnarna skickade brev till en anonym adress i Dedemsvaart i Holland. Vi fick signalrapporter från andra pirater, lyssnare och musikälskare – ibland även från människor inom media som inte vågade säga det högt.

Våra sändningar var alltid exakt en och en halv timme. Det var vad en C90-kassett med autorevers klarade. En enkel teknisk begränsning, men också en del av den noggrannhet som hela verksamheten byggde på.

När jag för första gången snurrade igång Knock on Wood i etern var det lite magi. Jag visste att någon hörde något som annars aldrig skulle ha fått höras.

Tillslaget och återstarten

Till slut lyckades Televerket och polisen pejla in oss. Det blev ett tillslag. Utrustningen togs och hela stationen slogs ut.

Dagen efter stod kriminalinspektör Gösta Gilander vid Helsingborgspolisen på förstasidan i Helsingborgs Dagblad – med min sändare i famnen.

”Nu har vi tystat piratradion”, sade han stolt. Med en nästan generad ton tillade han att ”piraten är välkommen att hämta ut de delar som inte är olagliga att inneha”.

Det var ett hån, men också ett erkännande. Han visste att vi fanns kvar där ute och att vi inte skulle ge upp så lätt.

Efter tillslaget var det bara att börja om. Beställa nytt. Löda nytt. Fixa nytt. Några veckor, ibland en månad eller mer – särskilt när pengarna var slut. Men nästa version blev också bättre och starkare.

Det här är min personliga återblick från piratradiotiden. Den större historien om Radio Öresunds utveckling, närradion, programmen och lyssnargemenskapen finns i den historiska översikten om Radio Öresund.