Ett liberalt frihetsparti med borgerlig ryggrad

För mig är Liberalerna ett fantastiskt parti. Vi är en liberal rörelse som på riktigt sätter individen i centrum – inte som ett tomt slagord, utan som ideologisk grund.

Ett starkt samhälle byggs av fria människor som får möjlighet att förverkliga sina idéer, sin potential och sin framtid. Ofta sker det genom företagsamhet och ansvarstagande. Det är den frihetliga dynamik som Adam Smith beskrev och som fortfarande utgör en viktig del av socialliberalismen med borgerlig ryggrad.

Jag förknippar liberal politik med konkreta frihetsreformer: skolval och kunskapsfokus, Sveriges väg in i EU, tydliga vägar in i samhället, språkets betydelse för integrationen samt försvar för rättsstaten och jämställdheten. Också motståndet mot extremism och kollektivism är en del av den liberala uppgiften.

Men ett parti som står för frihet attraherar också människor som vill använda ordet frihet för en annan politisk riktning. Därför behöver vi vara tydliga med vad vi menar. Frihet är inte att staten ska fördela livet åt människor. Frihet kräver eget ansvar, fungerande spelregler, kunskap och möjlighet att starta och driva företag.

Min oro är att Liberalerna ibland har försökt vara så till lags att den ideologiska kärnan blivit otydlig. Jag gick med i partiet för att försvara en tydligare borgerlig liberalism och har stått kritisk till DÖ och JÖK, eftersom jag menar att den sortens kompromisser kostade förtroende och gjorde det svårare för väljarna att förstå vad partiet stod för.

För mig handlar problemet därför inte först och främst om ett enskilt regeringssamarbete. Det handlar om riktning. Ett självständigt liberalt parti ska gå till val på sin egen politik och därefter samarbeta i demokratisk ordning utifrån väljarnas mandat.

Liberalerna måste värna det vi är: ett borgerligt frihetsparti med socialliberal grund. Om vi tappar bort det riskerar vi att bli irrelevanta. Om vi återfår självförtroendet finns det fortfarande mycket att bygga vidare på.