Beds Are Burning – en resa som ändrade låten

Fredag, gott folk. Då vill man väl ha lite bra musik.

Här kommer en historia från 1987. Inte långt efter gymnasiet blev jag tillsammans med en lång blond kvinna som arbetade på en av stadens resebyråer – en sådan som sålde bröllopsresor till Australien och andra drömresmål.

På något vis lyckades jag få följa med på en sponsrad resa med henne. Det kostade inte en krona i hotellnätter, men i gengäld fick vi byta hotell varje dag eftersom varje ställe bara bjöd på en natt i reklamsyfte.

Det blev ett väldigt flängande, men också en massa upplevelser.

Vi reste upp till och igenom nordöstra Australiens regnskogar, dök vid barriärrevet och tog oss sedan söderut mot New England i en bil som knappt höll ihop. Till slut rullade vi in i Surfers Paradise.

Allt kändes overkligt, som att kliva rakt in i en naturfilm med Arne Weise som berättarröst.

En sång om rättvisa

Det som verkligen stannade kvar var mötet med aboriginerna. Deras närvaro, historia och kultur gick rakt in. Det kändes så orättvist att just deras berättelse så sällan fick ta plats, trots att de varit där längst och bär på en av världens äldsta kulturer.

När vi kom hem igen spelade jag Beds Are Burning med Midnight Oil som en tok på den radiostation vi drev.

Låten är inte bara en grym 80-talsklassiker. Den är ett politiskt statement. Den kräver rättvisa och säger det rakt ut: marken vi står på stals en gång, och det är dags att lämna tillbaka den.

Det är en protestsång, en uppgörelse med Australiens koloniala arv och ett försvar för dem som först befolkade landet. När man själv varit där och sett det med egna ögon går det inte längre att blunda.

”How can we sleep while our beds are burning?”

Den frågan fick en ny mening efter den resan.